mittheart

Jag såg dig på bussen i tisdags. Jag vet att du såg mig också.
Ingen av oss hälsade. Inte ens ögonkontakt. Det var som om vi inte kände varandra. Vi, som förr kunde prata om allt. För omvärlden såg vi inte varandra.
Men vi var båda medvetna om det. Vi satt där i varsin ände av bussen.
Det är det värsta som finns. Att inte veta om man ska säga hej eller inte. Att inte våga.
Det var nog mest mitt fel egentligen. Jag undvek din blick.
Hållplatsen efter gick du av. En massa folk kom ivägen och jag fick knappt ens en chans att möta din blick. Förmodligen hade jag inte gjort det iallafall. Men jag märkte det nog. Jag tittade åt motsatt håll, men nog såg jag det endå. Hur du, precis innan du tog steget ut ut bussen, vände dig om efter mig, gjorde ett sista försök att fånga min blick. Du lyckades inte. Men jag såg på dig sen. När bussen körde iväg. Såg hur du gick där, med huvudet nedböjt, på det sätt du alltid gör.
En halv minut senare vibrerade det i fickan. Ett sms. Det var du.
Bara ett ord. Men det fick mig att le. "Hej"