det var en gång..
häromkvällen när jag gick runt saxamöllan kom jag att tänka på hur härligt och speciellt det är att bo i ett villaområde. man vet exakt vilka som bor var, och man har en uppfattning om nästan varenda människa omkring sig. man kan beskriva alla på ett särskilt, speciellt sätt. jag tycker det är härligt!
kommer på mig själv med att sakna barndomstiden när alla var sådär sammanhållna, som en familj. alla midsommarfirande, valborgsfirande och nyårsfirande när (nästan) hela gatan var närvarande och alla var sådär härligt glada! jag minns sommarkvällarna när man sprang in till tove och emmie och hoppades på att dom ville leka "gå-runt-huset" vilket dom också alltid ville. det var nästan det roligaste som fanns då. minns även alla kvällar hos hanna, mitt andra hem på den tiden. bosse lagade alltid mat till mig och jag kunde aldrig tacka nej, för bosse är bäst, strax efter ringde mamma alltid för att säga att maten var klar, och jag vågade aldrig säga till henne att jag redan ätit, jag vet faktiskt inte varför, men så var det alltid.
men tänk så mycket som har förändrats nu. en del människor har försvunnit och nya har flyttat in. det är inte längre jag som är minst på gatan. nu finns här nya barn som målar hela gatan med kritor, leker dunkgömme och skrapar knäna. idag skulle jag inte ens komma på tanken att leta efter "gå-runt-huset"-kompisar, jag har praktiskt taget nästan glömt bort meningen med den leken. det är faktiskt ganska skrämmande när man tänker efter. jag är 18 år. jag är myndig. jag ska vara kapabel till att ta hand om mig själv. jag ska klara av att vara ensam. det finns så himla många läskiga 'ska' nuförtiden att jag nästan vill gömma mig i mitt gamla getingbo till lekstuga.
om cirkus två veckor börjar jag sista året på gymnasiet. sista året. är jag så stor? är jag så stor att jag kan var störst på en skola? fan vad läskigt..
snart måste jag bestämma vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill bli, var jag vill bo, vem jag vill dela mitt liv med. jag har sagt det förut och jag säger det igen: läskigt.
tänk så många av sina förtillfället bästa vänner som man kommer ha tappat om några år. nu tänker många säkert: hur kan hon säga så, vi kommer hålla ihop alltid! men jag är rädd att det inte kommer bli så. åtminstone tre år framåt kommer vi nog hålla relativt bra kontakt, men sen tror jag de flesta relationerna kommer rinna ut i sanden. tro nu inte att jag inte är rädd om er mina vänner, ni är det bästa jag har, och klart klart klart jag vill att vi ska hålla ihop och jag ska göra mitt bästa för att vi ska det också. men jag är ändå rädd.. lova mig att ni också gör ert bästa!
jag måste lära mig att ta bättre vara på livet. tiden går så fort.
kommer på mig själv med att sakna barndomstiden när alla var sådär sammanhållna, som en familj. alla midsommarfirande, valborgsfirande och nyårsfirande när (nästan) hela gatan var närvarande och alla var sådär härligt glada! jag minns sommarkvällarna när man sprang in till tove och emmie och hoppades på att dom ville leka "gå-runt-huset" vilket dom också alltid ville. det var nästan det roligaste som fanns då. minns även alla kvällar hos hanna, mitt andra hem på den tiden. bosse lagade alltid mat till mig och jag kunde aldrig tacka nej, för bosse är bäst, strax efter ringde mamma alltid för att säga att maten var klar, och jag vågade aldrig säga till henne att jag redan ätit, jag vet faktiskt inte varför, men så var det alltid.
men tänk så mycket som har förändrats nu. en del människor har försvunnit och nya har flyttat in. det är inte längre jag som är minst på gatan. nu finns här nya barn som målar hela gatan med kritor, leker dunkgömme och skrapar knäna. idag skulle jag inte ens komma på tanken att leta efter "gå-runt-huset"-kompisar, jag har praktiskt taget nästan glömt bort meningen med den leken. det är faktiskt ganska skrämmande när man tänker efter. jag är 18 år. jag är myndig. jag ska vara kapabel till att ta hand om mig själv. jag ska klara av att vara ensam. det finns så himla många läskiga 'ska' nuförtiden att jag nästan vill gömma mig i mitt gamla getingbo till lekstuga.
om cirkus två veckor börjar jag sista året på gymnasiet. sista året. är jag så stor? är jag så stor att jag kan var störst på en skola? fan vad läskigt..
snart måste jag bestämma vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill bli, var jag vill bo, vem jag vill dela mitt liv med. jag har sagt det förut och jag säger det igen: läskigt.
tänk så många av sina förtillfället bästa vänner som man kommer ha tappat om några år. nu tänker många säkert: hur kan hon säga så, vi kommer hålla ihop alltid! men jag är rädd att det inte kommer bli så. åtminstone tre år framåt kommer vi nog hålla relativt bra kontakt, men sen tror jag de flesta relationerna kommer rinna ut i sanden. tro nu inte att jag inte är rädd om er mina vänner, ni är det bästa jag har, och klart klart klart jag vill att vi ska hålla ihop och jag ska göra mitt bästa för att vi ska det också. men jag är ändå rädd.. lova mig att ni också gör ert bästa!
jag måste lära mig att ta bättre vara på livet. tiden går så fort.
Kommentarer
Trackback
