mittheart

det är läskigt hur jag kan må bättre och bättre när folk i omgivningen går på andra hållet. mascot blir bara sämre och sämre, han tappar mer och mer päls, hans personlighet ändras och han har mindre kontroll på sina behov. det är riktigt läskigt att se honom förändras så snabbt när han har varit samma hund i 9år. jag vet inte hur jag kommer klara av dagen då han lämnar oss. den dagen finns inte, den får inte finnas. sen har vi farfar. han blir också sämre och sämre, vilket iofs inte har gått lika fort, men är minst lika läskigt. han har börjat ringa hit flera gånger om dagen, ibland med bara 10min mellanrum. han vill att vi ska komma och hämta honom så han kan ut o fodra djuren (han har inte haft djur på flera år och har bott på ålderdomshem länge). det är så läskigt när han ringer och tror att han är min pappa, frågar efter sin döda fru eller säger att om vi inte hämtar honom nu så kör han själv. hur kan det bli så? hur kan man glömma bort sina närmaste? jag saknar farfar, den riktiga farfar, den mysiga och goa farfar.