mittheart

jag kan inte komma ihåg senast jag pluggade. det skrämmer mig med tanke på hur mycket vi har att göra. öh din jävla disciplin var gömmer du dig? kan man locka dig med godis kanske? kanske te funkar bättre? bra, för jag hade ändå tänkt laga mig en kopp nu. då ses vi sen efterlängtade vän! *håller tummarna*

nej men seriöst. jag är så dålig så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. men när jag tänker efter: vad spelar det för roll? jag har varit bäst i klassen sedan barnsben och tänk så många som har klarat sig mycket bättre än jag utan att vara det. vad ska jag med mina betyg till om några år? ingen kommer bry sig ett unket piss. jag mår så mycket bättre när jag slipper prestationsångest och stress över läxor och prov. jag mår så mycket bättre när jag tar dagen som den kommer. men jag är samtidigt rädd att folk (lärare) ska tappa omdömet när de märker att jag presterar sämre och sämre. de börjar se på mig på ett annat sätt, behandla mig på ett annat sätt. ett sätt jag inte är van vid. de börjar behandla mig som en slappis. en person som är på lektionerna, men inte mer än så. som på första historia B provet: jag fick G och då drar läraren undan mig och undrar om jag är deprimerad eller vad det är som har hänt.

men. det måste finnas en del av mig som egentligen vill plugga. prestera. eftersom jag faktiskt tänker på det så mycket. tillochmed skriver om det här i bloggen. jag känner mig som två personer. en pluggis och en slappis.

plugga eller slappa?